sötast

Tiden bara går och går. På tisdagar får man inte stå på vår gata och varje tisdag säger jag samma sak, - Va, är det redan tisdag?! Var ju typ tisdag... igår. Och denna tisdag är inget undantag. - Va, är det redan tisdag? Var ju typ tisdag... bara för några dagar sen.

På jobbet igår fick jag tre personer som sa hejdå till mig. Tre personer! Fatta vad grym jag är! Jag bara gör det jag har gjort det senaste tre åren och inte brukar jag få ett hejdå inte. Så liksom om du får tusen hejdå varje gång du sitter i kassan så spelar inte det någon roll för jag brukar inte få det.

Att ta promenader gör mig lycklig. Igår gick jag och Roy runt Flaten. Tog en och en halv timme och slutade med att Roy hoppa i en vattenpöl när han ålade igenom ett staket. Jag log lite då för jag hade precis sagt att han inte skulle gå där. Jag brukar nämligen gå före och reka lite. Jaja, lille Roy.

Förra måndagen gick vi vilse i skogen kring Flaten i en och en halv timme. Jag sa hela tiden att vi skulle gå åt ett visst håll som tydligen blev att vi kämpade fram runt i cirklar. Det hela slutade med att vi hittade Cross spår och lerade fram i dem. Sen tog Cross spåren slut. Då gick vi mot en liten, liten sjö med värsta bergssupet som var jätte halt. Jag och Roy balanserade ner till mitten av stupet. Då var Roy smart att titta upp och se hur vi skulle ta oss ner...

Det stupet slutade med detta scenario: 

Roy står en meter framför mig och ska hasa sig ner på fötterna sista biten av det ödesdigra stupet. Jag står och balanserar på en tuva. Roy hukar och tar små steg ner någon meter. Men han tappar fästet och glider, ganska fort ner mot sjökanten som är en halvmeter från stupslutet. Han spänner sig så mycket att han ser ut som en staty som med rasande fart är påväg med en plums ner i vattnet. Som tur är det några småträd som fångar honom innan han blir blötis. Jag tyckte att det var så roligt att jag helt glömde bort att jag också skulle ner på något sätt. Mitt garv hade kunnat räddat oss om folk hade letat lite och hört det.

Jag körde mer på kasta-mig-ner metoden. Jag använde händerna för att liksom gå lite baklänges nerför och sen vände jag mig om och Roy tog tag i mina händer. Mina vantar var dyngsura och Royis höll på att släppa mig för han tyckte det var hemskt att han blev blöt. Så där står vi som något typ upp-coh-ner vänt V. jag har hela min vikt i hans händer. Slutar med att jag kastar mig i hans famn.

Sen gick vi omkring i en halvtimme till och kom fram till Tyresövägen.

Rött streck: När vi gick vilse is kogen. ( Ingen aning om hur vi gick men vi gick länge och mycket i skogen )

Svart streck: Den korekta vägen runt Flaten. ( Borta vid Ekudden är det gamla husgrunder och spökskog )