sötast

Nej, jag är nog ingen förebild, eller kanske då det kommer till den första saken men inte den andra saken...

Första saken:

Är det bara jag som får moderskänslor när jag ser grabbgäng i femtonårsåldern sitta och diskutera sina liv med varandra? Och nu menar jag de där gulliga samtalen om bion man var och såg eller om det nya coola spelet som släppts eller andra töntsamtal i grupp man kan ha. Dessa samtal innehåller även kamratliga knuffar, fula gliringar och ironiska skämt. Ett grabbgäng i femtonårsåldern som älskar varandra. Då vill jag bara gå fram och förklara för dem att hur töntiga de kanske anses vara nu ( dessa killar brukar dock inte bry sig om sånt, kanske? ) så kommer de bli de coolaste killarna ever sen. 

Och om de vill så kan jag köpa ut åt dem... Skämta bara. Eller? Jo, det gjorde jag. Skämta bara asså...

Andra saken:

Från tunnelbanan möter jag ett par. Det enda jag hinner höra av deras samtal är när killen säger:
Jo, men min chefs kille bor här. 
Och det första jag tänker på när han säger så är att ( utan några fördomar, jag är inte den som är den ) han chefs är bög.
Men måste chefen vara en man i min hjärna. Ja, tydligen. Och det är jag som i framtiden ska fostra våra kommande generation. Inte förebild asså.